Våga stå upp för Israel del II

Gud har som sagt var lovat Israels land till folket Israel. Mose påminner Gud om vad han sagt till Abraham, Isak och till Jakob i 2: a Moseboken 32:13. Sista strofen i versen lyder: De skall få det till arvedel för evigt. Vidare läser vi i 2:a Moseboken 33:1 att Gud lovat landet till Abrahams, Isak och Jakobs avkomma, det judiska folket. Gud har bundit sig för evigt till landet Israel och det judiska folket. Bara att kommentera alla löften i Bibeln som gäller Israel som land, som folk eller minst lika känsligt och viktigt, Jerusalem. Det skulle kräva en eller flera böcker. Vill man dessutom skriva uttömmande svar om varje löfte och hur dessa kan eller skall appliceras i dag på landet, folket eller Jerusalem då hamnar vi på vad som skulle kunna räknas i hyllmeter. Så att jag här försöker förklara med hjälp av ett kortare blogginlägg är dömt att misslyckas. Ändå vågar jag i alla fall påbörja något som kan betecknas som ett ringa försök.

När människor ger sig på (både verbalt, ideologiskt, fysiskt, religiöst, politiskt, ekonomiskt mm) Israel, Jerusalem och eller judarna då säger profeten Sakarja några mycket viktiga saker i det andra kapitlet. I vers 5 säger han klart och tydligt att: Och jag själ, säger Herren, skall vara en mur av eld runt staden… I vers 8 avslutas versen som följer: Den som rör vid er, rör vid min ögonsten. Och vers 12 säger: Herren skall äga Juda som sin del i det heliga landet, och än en gång skall han utvälja Jerusalem.

Att då gå emot Israel, Jerusalem och det judiska folket med onda avsikter kommer inte att tolereras av Gud någon mer gång. Inte nu när han efter nära nog av 1800 års förskingring åter börjat befolka landet med dess rätta ägare, judarna.

Inget annat folkslag har fått i uppgift av Gud att befolka och bygga upp landet mellan Jordanfloden och Medelhavet. Under den långa tid som förflutit mellan Diasporans början omkring år 130 e: Kr har ingen härskare eller markägare varit intresserad av att bygga upp landet igen. Mark Twain reser runt i landet under en period under 1867. Han beskriver som hårt, kargt, öde. Det som landet saknar enligt Mark Twain är människor, växter och djur:

Mark Twain visited Israel in 1867, and published his impressions in Innocents Abroad.  He described a desolate country – devoid of both vegetation and human population: “….. A desolate country whose soil is rich enough, but is given over wholly to weeds… a silent mournful expanse…. a desolation…. we never saw a human being on the whole route…. hardly a tree or shrub anywhere. Even the olive tree and the cactus, those fast friends of a worthless soil, had almost deserted the country.”

Sionismen börjar spira i Östeuropa under senare delen av 1800-talet. Under 1880-talet börjar ryska judar att emigrera till det som då är en del av det Ottomanska riket (Turkarna). Man köper ofta helt värdelösa markområden av jordägare bosatta i nuvarande Turkiet, Irak osv. Träskmarker fyllda av malariamyggor, ökenområden helt utan vattenkällor. Man dikar ut träsken, gräver brunnar och kan under mycket hårt arbete så småningom skörda de första små och torftiga skördarna. I och med detta börjar araber från de omkringliggande områdena flytta till området mellan Jordan och Medelhavet. Så småningom bygger såväl judar som araber upp byar och städer. Ibland rent judiska, ibland rent arabiska, men också gemensamt. En hel del städer finns självklart även om dessa med dagens mått snarare skulle kallas byar eller i bästa fall samhällen.

I takt med att judarna börjar flytta in i detta ödelagda landskap och odlar upp mark, då följer också en arabisk invandring i området. Under århundraden av arabiskt och eller muslimskt styre/ägande har ingen intresserat sig för detta område. Beduiner, druser, en del araber, en del judar, en hel hoper av olika slags kristna munkar och präster bor visserligen i landet. Utspridda i mindre byar och städer. Ingen ser kapaciteten och eller möjligheten att odla landet. Landet, området har under århundraden långsamt fått förfalla. I Ryssland uppstår en sionistisk väckelse (om uttrycket tillåts). Dels framtvingad genom de prognomer som nu och då utbryter i det stora Tsarryssland. Sionismen sprider sig så småningom till fler delar av Europa. Fler och fler judar och araber flyttar in i området som lyder under det Ottomanska Imperiet. Inte helt utan att man är inspirerade av de flera tusen år gamla löftena i Torah, Psalmerna samt i de profetiska texterna.

I samband med WWI (första Världskriget) så övergår styret till Storbritannien. Följande text är hämtad på Israels Ambassad i Stockholms hemsida:

Det brittiska mandatet	1918-1948: Brittiskt styre. 1922: Storbritannien tillerkände det Palestinska mandatet (Landet Israel). Jordanien fick tre fjärdedelar av området vilket gav en fjärdedel av landet kvar till det judiska nationalhemmet. 1925: Hebreiska universitetet i Jerusalem öppnar. 1929: Judar från Hebron massakreras av militanta araber. 1936-1939: Antijudiska uppror uppviglade av militanta araber. 1939: Den judiska invandringen begränsades avsevärt genom en brittisk vitbok. 1939-1945: Andra världskriget och Förintelsen i Europa. 1944: En judisk brigad bildades som en del av brittiska styrkor. 1947: FN föreslår bildandet av en arabisk och en judisk stat i Landet.

Här kommer vi in i en turbulent tid för det judiska folket. Antisemitism och rashygien diskuteras överallt i Europa, Nordamerika och för den delen, även i Mellanöstern. Hitlers ideologi görs hörd hos araberna bl.a. hos Stormuftin i Jerusalem. Sion Vises Protokoll som är en samling av falsarier byggda på Antisemitisk retorik och filosofi sprids med utgångspunkt i Ryssland. Än idag är två storsäljare hos arabiska bokhandlare såväl Sion Vises Protokoll och Hitlers Mein Kampf. Det återspeglas i dagens retorik bland arabiska ledare, såväl politiska som religiösa vilket ibland är samma personer. Antisemitismen dog inte med Hitler.

En vanlig undanflykt idag är att man inte kallar (i västvärlden) Antisemitismen för vad den egentligen är utan man kallar den för antisionism. Enligt min uppfattning så är dessa företeelser sprungna ur samma källa. Lek med tanken att judehatet och Antisemitismen (som faktiskt funnits under många århundraden innan Hitler träder fram) är en skyltdocka. Under 1930-40-tal bär den brun eller svart uniform med höga tillhörande läderstövlar. Under korsfarartiden bar den skinande blanka svärd och rustning av metall ledda av kyrkans maktfullkomliga män. Idag bär den å ena sidan keifa och AK47: or. Å andra sidan kan den bära synnerligen dyra och snitsiga märkeskostymer. Den frodas bland de flesta samhällsklasserna. Ofta hämtar den sin politiska drivkraft hos olika vänsterpolitiska ideologier. Men den brunsvarta uniformen som bars på 1930-40-tal, den vill man inte kännas vid längre. Nej idag är det inte moderiktigt med uniform, ledig klädsel. Samma skyltdocka, men med andra kläder.

Här kan prästerskapet göra skillnad. Vågar man undervisa vad Bibeln säger eller säger man det som är godkänt av PGS, PLO, Hamas, Iran, ISM, Aftonbladet osv. Eller vågar man stå upp trots att det riskerar att börja blåsa storm? Det är lugnare när det inte blåser alls. Vågar man ställa sig upp och säga ”vi håller inte med”? Vågar man ställa sig på Israels sida och säga att mycket av det vi hör är inget annat än illasinnade ideologiska Antisemitiska argument som effektivt döljs av orden ANTISIONISM eller BEFOGAD ISRAELKRITIK?

Kyrkans män och kvinnor måste snart välja!

Att säga det GUD säger, eller det lögnens fader säger.

Att säga det GUD säger, eller det Antikrist säger.

 Att säga det BIBELN säger om Israel, eller det Sions Vises Protokoll säger.

Att säga det GUD säger, eller det som Palestinska företrädare säger.

Att säga det GUD säger, eller som djävulen säger.

Att säga det BIBELN säger, eller det Koranen säger.

Hur länge måste jag hålla på? Präster, pastorer, predikanter, Bibellärare måste ställa sig frågan - vad vill jag säga.

Jag kunde argumentera mycket längre. Jag kunde säkert komma fram med dussintals, tjogtals ja kanske till och med hundratals ytterligare mycket bra argument. Men, jag vill utmana kyrkans företrädare att tänka till istället för att själv mala på i all oändlighet. Det är bara ett litet, litet krux. Snart kan det vara för sent att välja FÖR eller EMOT Israel. Gud har en plan och en väg. Det går inte längre att urskulda sig med att den eller den predikanten har tagit det beslutet så därför kan inte vi/jag fatta samma beslut. Jag läste ett blogginlägg en gång som författats av en bloggare och faktiskt pastor där han ondgör sig över att Ulf Ekman och Livets Ord tagit ställning för Israel. Summan av hans resonemang var att då kunde inte han ta ställning för Israel utan väljer hellre det som av teologer brukar kallas för ersättningsteologi, där den kristna kyrkan ersätter det judiska folket som mottagare av löftena. Hellre på olika planhalva med Ulf Ekman än att behöva spela i samma lag som honom. Beklämmande måste jag säga.

Jag nämner tidigare Diakonia. En blogg kallad Pophöger som drivs av en person med rötter inom Folkpartiet för in mig på just Diakonia. Det intressanta som jag reagerar över är att man talar om ansträngningar och medvetet arbete för fred. När man då tar ställning helt (eller nästintill) för den ena sidan i konflikter mellan Israeler och Palestinier. Under de år av jag har lagt märke till Diakonia i Mellanöstern har man dels ensidigt tagit ställning för Palestinierna, mot Israel. Man säger i sin värdegrund och programförklaring att man arbetar för mänskliga rättigheter och demokratiska rättigheter. Har inte Israel och judarna den mänskliga rättigheten att tillåtas att existera? Verkar inte så när Diakonia inte (i likhet med många andra som jobbar i Gaza eller Västbanken) inte ställer krav på varken Hamas eller PLO- Fatah att sluta lära ut i skolorna att judarna är apor och svin. Har man någonsin ställt krav på dessa palestinska företrädare att stryka de paragrafer i sina programförklaringar där det står att man kämpar för ett utplånande av Israel? Man står som det heter ”vackert med mössan i handen”.

Diakonia kommer om inte jag missminner mig att ta med sig ett hundratal teologistuderande till INTE Israel utan till PALESTINA nästkommande vår.

För att på plats lyssna till Palestinska kristna teologer och andra Bibellärare. Nu har det rest runt några kristna Palestinska teologer bland annat i Sverige. Undervisningen dessa förmedlar är i min mening genomfärgad av muslimska läror och argument. En sådan teolog hävdar att det är bevisat att Jesus var Palestinier, inte jude.  Det blir extra intressant med tanke på att det fram till 1967 aldrig talas om ett ”palestinskt folk”, det hette med rätta - araber. Dessutom så fanns det knappast några araber/palestinier inom Israel på Jesu tid. Majoriteten var judar och sedan var det en del greker (kvarleva från tidigare ockupationsmakt) samt ett stort antal Romare, då dessa vid tiden för hans vandringstid på jorden ockuperade Israel.

Ja, det finns som sagt var mycket att säga som jag inte har plats eller tid att säga här.

Min uppmaning till präster, pastorer och Bibellärare är fortsatt. Undlåt inte att undervisa om Bibelns syn på och profetior gällande Israel och det judiska folket. Varför säger jag detta? Förintelsen i nazismens regi sker bland annat som en följd av att kristna teologer, präster, pastorer och Bibellärare inte höll sig till Bibeln utan istället teg och dansade efter nazisternas läror och påbud. Vi säger ju ofta att – det får inte hända igen. Jag avslutar som jag började.

1: a Moseboken 12: 3 Jag skall välsigna den som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig skall alla släkten bli välsignade (kan bli).

2: a Moseboken 23: 22b Jag skall bli en fiende till dina fiender och en ovän till dina ovänner.