Nummer Ett 2014

Mitt första inlägg 2014 kommer att bestå av två olika ämnen i huvudsak. Jag tror att det finns en profetisk genomsyrning i de båda ämnen som jag lyfter fram idag.

Det första knyter jag samman med Stefan Swärd och hans inledande blogginlägg detta år, 2014. Stefan skriver om olika profetiska skeenden och i den sista delen skriver han följande: 

"Jag såg också att Gud kommer att använda det som ingenting är, och det som inte människor har räknat med. Jag såg att barnen kommer att bli spjutspetsar i väckelsen, vi ska räkna med barn som leder i lovsång, som ber för de sjuka, som är andefyllda och trosfyllda förebedjare".

Här vill jag lägga till en tanke eller rättare sagt några (eller om man så föredrar utveckla innehållet i de raderna).

Vi ser i återkommande i Bibeln vem eller vilka som Gud verkar ha en förkärlek för att utvälja. Han väljer ofta den eller dom som har alla oddsen emot sig. Jag räknar upp några exempel bara.

- Abraham och Sara, ett barnlöst par som är 65 och 75 när de kallas av Gud. Gud säger till dem att deras avkomma skall bli oräkneliga. För att oddsen verkligen skall vara emot dem att skaffa barn så låter Gud det dröja ytterligare 25 år innan löftessonen Isak föds.

- Mose leder Israel ut ur Egypten och får "De 10 Buden" (Lagen, Orden). Vem var Mose? Nära att dödas som spädbarn, en mördare, en flykting, en som i sina egna ögon "inte kunde tala". Honom valde Gud.

- Gideon. Den minste och obetydligaste medlemmen från en av de minsta och obetydligaste familjerna i en av de minsta och obetydligaste släkterna i en av de minsta och obetydligaste stammarna. Vi människor vill ju välja den som är "den bäste av de bästa" osv. Men Gud valde Gideon.

- David. Hans far blir livrädd när profeten Samuel kommer till honom. Han visste av erfarenhet att hans familj stod lägst och var en av de mest föraktade i staden, samhället (området) de levde i. Och vi läser att profeten Samuel valde som vi människor ofta gör, efter det han såg. Men vem var David? Han var så obetydlig i sin fars ögon att han inte hade brytt sig om att lyda profeten utan lät David vara kvar ute bland fåren. 

Listan skulle kunna bli lång, ja mycket längre om jag räknade upp alla misslyckade, patetiska, lågutbildade, osäkra, fattiga och på andra sätt föraktade eller förbisedda personer som Gud väljer ut. Oavsett om du läser i Gamla eller i Nya Testamentet så ser du att Gud ofta väljer antihjälten för stordåd eller till efterföljare.

Människor väljer ofta efter akademisk kunskap, entreprenörsegenskaper och eller fysiska förutsättningar även i andliga ting, men Gud kommer att välja "efter hjärtat" och han letar efter den eller dem som inte är något i sig själva utan som är tvungna att lita på Guds ledning.

Så om människor kallar dig för misslyckad, patetisk, förvirrad, looser, vilseledd, ointelligent eller andra mindre smickrande saker. Då är det kanske dig som Gud vill använda.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Det andra ämnet eller delen jag vill ta upp är min oro över katoliceringsprocessen på Livets Ord och inom Trosrörelsen. Och jag tror att det döljer sig mer bakom Ulf Ekmans kollaps under de senaste två åren än det som bara syns vid första anblicken.

Ulf låter hälsa i en intervju i Världen Idag att han planerar för sin pensionering och hänvisar bland annat till bristande ork.

Här vill jag påminna om ett inlägg jag skriver långt innan debatten om Livets Ord, Trosrörelsen och Katolska läror var på svensk kristenhets läppar som det stora samtalsämnet utan uteslutande återfanns på Aletheia.

Jag tror att den fysiska svaghet som Ulf känner av kommer från Gud.

Varför?

För att han är inne på fel väg och det är ett sätt för Gud att få honom till eftertanke.

Jag tror att Ulf Ekman har oerhört mycket kvar att ge i Guds rike. När och om han väljer att bli och vara den reformator som Gud kallat honom att vara. Men så länge han är en konservator och leder folket bort från kärnan i evangelium så måste Gud ta bort honom från talarstolarna. Detta tills han väljer att vända tillbaks till det sunda i läran igen.

Under 1980 och 90 tal så undervisades det om "Guds Generaler" på Livets Ord. Detta för att visa att Gudsmän (och kvinnor) både kan gå fel och/eller rätt.

Sedan kan man ställa sig frågan om Lester Sumrall var det perfekta exemplet att följa för Ulf (och i förlängningen hela Trosrörelsen). LS var känd för att vägra backa utan malde på tills hans vilja var genomförd. Det är bra enbart så länge du går rätt. När eller om du går fel (speciellt som andlig ledare) då blir det något osunt.

Paulus hade varit ett bättre föredöme att följa. Han säger vid ett tillfälle (fritt citat) att: jag hade bestämt, men Guds Ande hindrade oss och då tänkte vi om och gick en annan väg.

Paulus skrev trots allt halva Nya Testamentet och borde lämpligtvis vara ett bättre föredöme än Lester Sumrall.

Samfund, rörelser och församlingar

Ett profetiskt ord som jag burit under en tid inom mig.

SVENSKA KYRKAN.

Stanna inte med den döda åsnans kadaver. Lämna den döda att begravas av de redan döda. Kadavret är statt i förruttnelse. Långt gången är förruttnelsen. Död sprider död bland de levande. Sök er till den levande åsnan. Liv sprids inte till den redan döde. Död sprids till den som lever.

Synden har sedan länge fått en så stark och stor spridning bland era förkunnare att det inte längre rättfärdigas av de som lever för och nära Guds ord. Guds ord är fortfarande det som skall ligga till grund för er tro. Idag verkar man snarare sätta sin tro till det ”politiskt korrekta” hellre än till Bibeln. Det som sprider död är inte frågan om kvinnliga präster eller inte. Nej det är er inställning till sexuella synder och leverne, ateismen bland era företrädare samt religionsblandningen.

När man frångått Guds ord, Bibeln som rättesnöre och acceptansen för samboförhållande, delaktighet i prostitution, homosexualitet är vanligt förekommande bland prästerskap och diakoner, då måste Gud själv ”avkraga” Svenska Kyrkans företrädare.

När det ibland uppfattas som om prästerskapet inte ens tror på Guds existens, då måste Gud ”avkraga” er och ta ifrån er mandatet att tala i hans namn samt representera honom och ”kyrkan”. Var och en blir INTE salig på sin egen tro.

När det inte längre är undantag att prästerskapet accepterar religionsblandning utan snarare kutym bland prästerskapet, då måste ni i enlighet med Guds ord ”avkragas”. När ni inte längre kan eller vill säga ”Jesus är Vägen, Sanningen och Livet, ingen kan komma till Gud utom genom honom”. Hur kan ni då tro att Gud vill eller tänker tillåta er att representera honom.

Om en åsna dög åt Frälsaren, Herren, Messias, Brudgummen. Då borde den duga åt bruden också. Inte ens det mirakel som väckte Lasarus från de döda räcker för att ge liv i den döda åsnan.

En splittring kommer att komma. De som fortfarande vill gå med Gud och som fortfarande lever kommer att dra ut. Den som fortfarande vandrar MED Gud bör dra ut från ”dödens hus”. Den som fortfarande har elden brinnande i sitt hjärta bör följa sitt ”hjärtas röst” och inte dras ner i döden på grund av falsk trofasthet. Ni måste välja att vara trofasta mot evangelium och inte mot en död kyrka/religion. Vitt kommer att bli vitt och svart blir svart, gråskalorna kommer att reduceras.

TROSRÖRELSEN.

En skörd på attityd och inställning kommer. När problem uppstår ute bland de olika centra som startats runt om i världen. Då finns lösningen inte där i första hand. Lösningen finns i ledande positioner i Sverige. Man styr uppifrån och nedåt. Problem letar man däremot nerifrån och uppåt.

Val av medarbetare till de olika centra eller funktioner måste särskådas. Åtgärder måste vidtas. Ledare, pastorer, styrelsemedlemmar, anställda och frivilliga medarbetare (ledare) där ligger kärnan till problemen. Där skall fokus på problemlösningen ligga. Om inte problem attackeras från rätt håll kommer mandatet som ”väckelsebärare” att gå till någon annan.

En utbredd motvilja att släppa fram oerfarna predikanter som tillåts att ”göra bort sig” dödar till viss del entusiasmen bland de som skall efterträda de ledare som idag finns. Er förkärlek att bilda stiftelser där ledare inte kan ersättas eller röstas bort av ”fåren” kan bli en snara runt er hals. Ni har ingen garanti för att inte gå fel. Vissa ledare omger sig endast med ”Ja-sägare” i styrelser och ledningsgrupper, när ni borde omge er med ”Nej-sägare”. Nej-sägarna är obekväma och det kan leda till att ni inte alltid får er egen vilja igenom. Förakta inte det, var inte rädda för det, varför? För ”Nej-sägaren” är där för att du skall LEDAS PÅ RÄTTA VÄGAR. Du måste tänka igenom saker och kanske förändra metoder för att uppnå önskade mål. En ”Nej-sägare” som vänder på klacken och som blir en ”Ja-sägare” på en viss punkt kommer ALDRIG ATT GE UPP, han eller hon kommer hellre att dö än att svika i det läget. Det var inte för inte som Jakob liknar Isaskar med en åsna.

Den flammande eld som brunnit i era hjärtan har till viss del falnat. I en del fall till och med slocknat. Om inte elden tänds igen, Guds eld, inte ”främmande” eld då kommer stafettpinnen att vara väckelsens bärare att tas ifrån er och ges till en annan. Ni kommer då att tvingas stå vid sidan om när tävlingsdeltagarna springer med väckelsens eld.

Till ert plus skall det räknas att ni inte gjort er beroende av statens bidrags och kontrollsystem. Där ger er Gud sitt Amen och säger ”rätt så”.

Även här kommer en splittring. Kanske inte genom enskilda församlingar som kommer att (kan) bli fallet med Svenska Kyrkan. Nej, församlingar kommer att (kan) lämna trosrörelsen för andra samarbetspartners.

PINGSTRÖRELSEN.

Ni fråntogs rätten att kallas för ”ledande” väckelsebärare under 1980-talets första hälft. Ni kan komma att få ledningen tillbaka. Men det kommer att krävas vissa förändringar. En sak är undervisning om Israel och det judiska folket. Vinpimplandet och den sexuella frigjordheten är andra områden som ni måste återerövra. Är det Israelhat, RFSU och ”vinkännare” eller Bibeln som är ert rättesnöre? Vissa församlingar lider av ”underlåtenhet” att undervisa, dessa har istället valt popularitet före radikalitet och det leder till en vilsenhet bland framförallt den yngre generationen.

Under långa tider hade Pingströrelsen ett stort hjärta för Israel tillsammans med en Bibelförankrad undervisning. Nu låter ni Aftonbladet, SVT, SR, Palestinagrupperna m.fl. att sätta agendan. Er underlåtenhet att undervisa om Israel och judarna har gett de så kallade ”Messianska” grupperna ett fäste, en grogrund och rätten och mandatet att sprida sitt budskap och sin teologi.

En splittring kommer i och mellan församlingar inom rörelsen. Jesus själv säger att ett svärd skall åtskilja mellan kött och ande. Vissa församlingar kommer att delas då olika grupper ser olika allvarligt på helgelse samt efterlevnad av Bibelns ord (bud). En skiljelinje mellan svart och vitt kommer att växa sig knivskarp.

FRIA eller FRISTÅENDE FÖRSAMLINGAR.

Här finns en frihet som ni måste vara rädda om och som ni måste vårda.

Här finns en fara att gå vilse då ni står ensamma utan någon som ni slipas emot.

Tyvärr är det lätt att ”ulvar” slinker in bland fåren. Både bland kyrkbänksnötare och bland predikanter. Allt som låter bra eller som ser bra ut vid ett första påseende är inte alltid bra. Ordspråket säger att ”allt som glimmar inte är guld” och det med rätta. När man som FRI församling kallar FRIA förkunnare utan förankring någonstans, är det risk att dessa ibland söker sin egen ära eller sin egen vinning. Här gäller det för er att vara extra VAKSAMMA. Att inte falla för ”bilförsäljarnas” knep. Att inte lyssna till ”inbördes” hedersbetygelser bland talare som reser runt på "frifria" kallelser.

En del av er sätter större tilltro till er själva än vad som är lämpligt. Man drömmer om att vara ”den” väckelsebärande församlingen, lokalt eller nationellt. Att vara en bärare av väckelse innebär inte alltid att man är den som går i spetsen. Ingen arme klarar sig utan en eftertrupp eller tross.

Att falla för frestelsen att ta med så kallade ”Ja-sägare” i olika ledningsgrupper eller funktioner kan bli ett fall för vissa församlingar. Andra församlingar ”styrs” av baksätesförare. Personer som inte vill stå i talarstolar, men som manövrerar igenom sin vilja på olika förslagna sätt. Andra församlingar styrs med ”järnhand” av en ensam ledare/ledarpar.

Sverige har varit relativt förskonade från olika slags avarter genom åren. Undantag finns givetvis och kommer tyvärr att finnas. Det hittills värsta exemplet vi haft i Sverige är den så kallade ”Knutbyförsamlingen”. River (The River?) i Borås är ett exempel. Hosianna som fanns i Göteborg på 1980-talet är ett annat exempel. Andra exempel försvann lika snabbt som de blossade upp då det var FÖR uppenbart vart man var på väg.

Tanken var att fortsätta med de andra samfunden eller rörelserna också, men jag känner att det inte är tid för detta just här och nu. Vissa generella drag i det jag skriver gäller dock för andra samfund eller sammanhang. Gemensam Framtid är i dagsläget allt för nybildat och deras bana ännu allt för okänd även om jag känner en viss oro eller olustkänsla över dess vägval. Jag kan bara inte sätta fingret på det just nu.

Inte heller tänker jag ägna all tid i världen att beskriva mina tankar/känslor över personer som uppmanar till utträde ur all församlingsgemenskap eller som anser att all sådan gemenskap är fel. Församlingar och gemenskap med andra syskon behövs. Att falla i det andra diket där man inte kan eller får göra något som inte sker i eller genom en församling (bortsett från arbete eller studier) tänker jag inte heller ägna tid åt.

Min förhoppning är att jag skriver dessa ord, ledd av Den Helige Ande. Min förhoppning är inte att stjälpa utan att hjälpa. Min förhoppning är att vara så profetiskt korrekt som jag tror att ”profetians gåva” tillåts verka i mitt liv. Jag skriver inte detta för att jag vill sprida kritik åt och över allt och alla. Jag tror att Gud har en framtid för Kristen tro och organisation i Sverige och den framtiden är ljus. Den får organiseras sönder bara. Inte heller falla samman i brist på organisation. Det finns en av Gud given balans och ordning, jag tror inte den hittas av att vi söker inom den Katolska Kyrkans ordningar eller traditioner. Även om Gud möter människor som ärligt och uppriktigt söker honom där. Att med bergfast övertygelse slå fast att ”allt är fel” eller att ”allt är rätt” hos den ena eller andra kyrka/samfundet eller rörelsen skulle inte falla mig in.

Har jag rätt? Tacka Gud för det.

Har jag fel? Då ligger skulden hos mig.

Gideon.