Undantag, eller?

Jag tänkte försöka recensera en tidningsartikel/intervju som jag läser i Times of Israel. Långt ifrån allt kommer jag att recensera då originalartikeln är omfattande.

Aatef Karinaoui.

Araben, beduinen och muslimen Aatef Karinaoui kandiderar till Knesset (Israels motsvarighet till Riksdagen). Han grundar därför Israels första pro- Israeliska arabiska parti, El Amal Lat’gir vilket kan översättas från arabiskan till ”hopp om förändring”.

Framåt eller bakåt?

Aatef har tröttnat på Israeliska arabers avoga och ibland hatiska inställning till landet de bor och lever i, Israel. Aatef anklagar sina arabiska bröder för att ”cementera” hatet mot Israel. Trots att majoriteten av araberna som bor i Israel trivs och t.o.m. älskar landet. Aatef anklagar de arabiska Knessetledamöterna för att gå i ledband till det Palestinska styret genom Palestinska Myndigheten (PA). Anklagelsen gäller bakåtsträvande istället för att vara progressiv (framåtsträvande).

Sociala engagemang.

Aatef som under ett antal år har arbetat som rådgivare i Knesset och som brinner för att lyfta de ”fattiga” områdena av Israel upp på samma nivå som de ”rika” områdena vill verka för en social utjämning. Och här handlar det i första hand om geografiska områden som behöver byggas upp. Aatef brinner också för att araber skall förstå och uppskatta vilka fördelar de har som medborgare i landet Israel jämfört med att leva under arabiskt och eller muslimskt styre.

Judiska symboler.

En av de saker som Aatef poängterar är att han inte har några som helst problem med Israeliska/judiska symboler i samhället som Menorahn eller Davidsstjärnan. Varför? Israel är en demokrati som respekterar allas lika värde. Ett exempel är att han som arab/beduin kan kandidera till posten som premiärminister. Vilken jude kan göra det i ”Palestina”?

Korruption.

Aatef är motståndare till den utbredda korruptionen bland Palestinska och arabiska ledare. Folket svälter och själva lever de lyxliv. Han efterlyser ett större samarbete mellan judar och araber/palestinier istället för att araber/palestinier idag istället söker skillnader mellan folken, han pekar först på sina egna arabiska bröder. Han ser bara fördelarna med en dylik inställning.

Terrorism och förändring.

Aatef poängterar att en förändring måste till bland Palestinier och araber. Istället för att lär ut hat och terrorism mot judarna, så efterlyser han samarbete mellan folken. Alla tjänar på det säger han. Både ifråga om utbildning, möjligheter, inkomst mm. Han poängterar att det är viktigt att även araber i Israel dels gör militärtjänst, men också att man engagerar sig frivilligt inom olika sociala projekt. Det ger delaktighet som medborgare.

En arabisk vår.

Aatef pekar på vikten av att bli delaktig i Israel. Han ger några exempel på hur araber i norra Israel jublar när Hizbollah angriper Israel med raketer. Samtidigt som de själva drabbas av dessa. Han menar att om judarna tvingas lämna landet (vilket många araber och palestinier önskar och strävar efter) då hade det Palestina som ersatt Israel befunnit sig i samma situation som Syrien. Med inbördes hat och strider. Vi behöver en ”arabisk vår” i Israel poängterar han. Riktad inte mot judarna utan mot de arabiska ledare som hatar och eller motarbetar Israel.

Gideon.