Jag har inte
riktigt funnit ett bra namn på detta inlägg ännu. Kanske finns det inte någon
bra eller rättvis titel på detta inlägg. Jag kommer att kritisera ett par så
kallade tjänstegåvor och på ett sätt känns det svårt och olustigt att behöva
göra det. Samtidigt som jag känner att det är” av nöden tvingande” som det
heter. Det kommer tillbaka hela tiden trots att jag försökt att lägga det bakom
mig eller att släppa detta problem/dilemma. Jag väljer dock att inte namnge
dessa tjänster eller personer för jag tycker att där går gränsen för vad som är
rimligt. Ibland måste man eller skall göra det. Kritik mot en författare eller
skribent kräver att man återger korrekta uppgifter. Här handlar det om subtila
upplevelser, känslor och eller varningssignaler.
Det jag
burit inom mig under en tid är hur olika så kallade ”tjänstegåvor” (utsedda av
Gud eller självutnämnda) utmärker eller beter sig. Just nu kommer jag att
fokusera på två sådana personer, gifta par eller för den som fördrar ordet
”tjänstegåvor”. Båda rör sig (försöker röra sig) relativt tvärkyrkligt med
kontakter såväl inom Svenska Kyrkan som inom olika frikyrkor. I egenskap av
talare i olika kyrkor är snarare Svenska Kyrkans lokaler undantag än regel även
om dess medlemmar lyssnar eller engagerar sig i dessa tjänsters förehavande. Båda
söker sig ofta till kyrkor med liten/ringa, otydlig (oklar, odefinierad) eller
ingen förankring inom samfund eller rörelser. Med säkerhet så vet jag att de
flesta församlingar som är knutna till Trosrörelsen inte längre välkomnar tjänsten/tjänsterna.
Det är utöver dessa ett flertal andra (sedan länge) etablerade samfund eller
rörelser som inte heller de välkomnar tjänsterna i fråga.
Under det
senaste femtontalet åren, så har dessa nu och då korsat min väg inom olika
kyrkor/församlingar. Båda tjänsterna säger sig vara kallade till Sverige och
säger sig ha en stark kallelse eller ett stort hjärta för just Sverige. Sverige
skall bli frälst är ett motto de ofta ropar eller talar ut. Det som jag störs
lite av är det faktum att väckelse och människors frälsning mer eller mindre
kommer att ske endast genom dem. Och så planeras möteskampanjer och mötesserier
i olika städer utan förankring bland kyrkorna/församlingarna i den aktuella
staden. Eller rättare sagt, kyrkorna/församlingarna i de olika städerna kan
ansluta sig till ”deras” kampanj, inte tvärt om. Trots deras planeringar så
verkar inte så mycket av det de talar eller talat om ha gått till genomförbara
kampanjer, detta trots alla insamlade medel (pengar) till dessa kampanjer. Om
det beror på kyrkor/församlingars motvilja att förknippas med tjänsterna eller
vad det beror på kan jag inte svara på. En tes är att det endast handlar om att
försörja sig till varje pris utan att behöva ”ta ett vanligt arbete” så länge
det sker inom lagens råmärken även om en viss gråzon tenderar att lysa igenom.
Periodvis kan det också gälla andra Skandinaviska och Europeiska länder eller
Israel.
Grundläggande
kan jag inte säga att det är fel eller att det är ifrågasättbart. Jag vill
också Sveriges bästa. Jag vill också att människor i Sverige skall komma till
tro på Jesus som Herre och Frälsare. Svensken behöver Gudomliga helande och
befrielser från både det ena och det andra. Man behöver bara titta ut bland
grannar eller arbetskamrater för att behoven skall synas. Tidningar och andra
nyhetskanaler gör dig och mig ibland chockerad eller i alla fall smått
omtumlade. Jag vill också att Sverige
skall genomsyras av ett levande och nära förhållande eller beroende av Gud. Jag
har också tankar, drömmar och funderingar som gäller Europas och Israels
framtid och hopp. Men…
Det som gör
att ett par varningsklockor ringer varje gång jag har lyssnat till dessa
predikanter har jag under en tid haft svårt att precisera. Men det börjar ta
form allt mer. (Jag bör också tillägga att jag inte på något sätt har behövt
specialstudera eller använda ett speciellt ”andligt förstoringsglas” när jag
tittat, intresserat mig för eller studerat dessa tjänster, par eller personer,
då vissa saker snarare är så uppenbara att man inte sett det av den orsaken.
Det heter att ”man ser inte skogen för alla träd”). Men dessa kommer hela tiden
tillbaks i mina tankar och jag har svårt att bara släppa det hela även om jag
har försökt.
Den ena
tjänsten (väljer att kalla paret eller personen för detta i fortsättningen)
presenterar sig ofta för profetisk/profet eller som förebedjare/förbönstjänst
ibland båda sakerna tillsammans. Uppträder ibland som par, men oftast var och
en för sig. Böneresor, bönevandringar eller bönemanifestationer står ofta på
repertoaren. Initiativet/en i sak är gott. Jag har vid några tillfällen
deltagit i dylika. Oftast arrangerade av den församling jag tillhör eller
tillhört. Skillnaden är då att det är vad som jag betecknar ”lokalt förankrad”
och sker i en eller flera lokala församlingars regi. Endast vid ett tillfälle
deltog jag i en bönevandring som arrangerats av tjänsten i fråga. Här kommer då
istället en extern så kallad tjänst och arrangerar bönevandringar eller
liknande. Dessutom tar denna tjänst liten eller ingen hänsyn till vad som är
aktuellt för just den grupp eller församling som besöks. Det gäller alltid ”ett
större” syfte än det lokala. Dessutom är tjänsten expert på att folk att tro
att de är ”oandliga” om de inte lyssnar till denna internationellt väletablerade,
storartade, speciella och fantastiska profet och bönetjänst.
Det som
kommer till mig allt mer är att tjänsten inte smord av eller ledd av Guds Ande
utan jämförelsen med schamaner eller schamanism kommer alltmer upp i min tanke.
Tanken eller bilden kommer tillbaka gång på gång till mig. Dels beroende på
tjänstens beteende. Dels då det alltid känns kramaktigt, regisserat,
hysteriskt, frustrerande och ger en obehaglig eftersmak. Tjänsten lämnar ett
svagt spår av ofrid efter sig. Jag tänker då och då på en bild av en gigantisk
orm som slingrar sig runt om de personer som finns i tjänstens närhet. Man
talar ibland om en ”pytonorms ande” som bland annat symboliserar kontroll och
manipulation. Förrädiskt slingrar den sig runt det inte ont anande offret och
börjar sakta krama både musten och livet ur sitt offer. Lite grann som när man
skall ”koka en groda”. Släpper du den i hett vatten hoppar den ur grytan, men
om du sakta värmer vattnet så stannar den kvar tills den är kokt.
Då och då är
jag inne på tjänstens hemsida. Jag förnekar inte att den är professionellt
designad, men ändå. Något med denna tjänst känns lite osunt. Vid ett tillfälle
skulle en böneresa till Israel arrangeras. Under förutsättning att man anmäler
sig till resan så skulle en lista (schema) skickas så att man redan ca ett år
före resan kunde ”be igenom” de olika saker som man skall be över på varje
specifik plats. Visserligen skall man vara ute i god tid heter det, men hur
kommer man att ledas av Den Helige Ande eller om man så vill ”bönens” ande när
allt är planerat mer än ett år i förväg? För mig är det något som känns
främmande. Det måste inte vara fel, men känns obekvämt för undertecknad i alla fall. Länksamlingen som redovisas är inte till några av de större eller
inflytelserikaste församlingarna eller samfunden/rörelserna i Sverige. Inte ens
församlingar som är etablerade på orten där tjänsten är bosatt länkas eller
omnämns (namnges) på hemsidan. Ett flertal länkar är till arbeten i andra
länder där man endast kan bedöma kvalitén, trovärdigheten eller sundheten genom
deras hemsida.
Vid ett
tillfälle kom jag i kontakt (deltog) med en av tjänsten arrangerad
”bönemanifestation/vandring”. Tjänsten skulle ta upp ett offer för att
finansiera det hela. Varningsklockorna ringde då hos många när det snarast var
tvingande att ge/lämna ett löftesoffer. Nöjer sig inte med att hålla ett
offertal utan går runt och kollar i bänkraderna så att den som inte
skulle/ville ge en kontantgåva skriver under ett löftesoffer (accepterade att
familjer gav som en enhet). Gav man sedan ett löftesoffer så skulle detta delas
upp i tolv delar för att det skulle underlätta tjänstens ekonomiska planering.
Där ringde varningsklocka nummer två den kvällen. Jag lyssnade inte heller till
denna.
För mig
började sedan en period på flera år av ekonomiskt helvete. Ända tills jag en
dag ropade till Gud och jag hör den Helige Ande säga till mig att titta igenom
mina noteringar och pärmar med räkningar. Jag gör detta och upptäcker efter en
stund att mina ekonomiska problem kunde härledas till den exakta tid/datum då
jag gav ett löftesoffer till denna tjänst. Jag ropade till Gud ännu en gång och
svaret kom snabbt, be Mig om förlåtelse. Jag bad Gud om förlåtelse för att inte
ha lyssnat till varningsklockorna som ringt och vidare att jag hade gett till
tjänsten. När nästa lön kom började en process av upprättelse i min ekonomi. I
dagsläget kommer jag inte ihåg om det var dagar eller någon, några veckor efter
min omvändelsebön, men upprättelsen kom.
Vid ett
tillfälle besöker jag en mötesserie i en kyrka där denna tjänst fungerar som
talare tillsammans med den tjänst jag senare skall beskriva. Jag talar senare
med ett par av församlingens äldsta och mest trofasta medlemmar. Också de
tyckte att det var något som inte stämmer under konferensen. Rörigt, hysteriskt,
stökigt och talarna som under konferensen kallade varandra för profeter i var
och varannan mening, växlar om vid mikrofonen i vad de själva kallade för
”profetisk smörjelse” eller ”profetisk extas”. Allt under förespeglingen om att
det var vad som kallades för en ”profetkonferens”. Det sammanhang i Bibeln som
jag kände stämde överens med det som skedde i den konferensen hittar jag i 1:a
Konungaboken 22 och i verserna 6 till 25. Profeten Sidkia och tjänstens
agerande liknar varandra. Jag själv skulle hellre vilja kalla det för
profetiskt dravel eller smörja om det ens gick att kalla för profetiskt. Jag har sällan eller aldrig lämnat en kyrka så
förvirrad och illa till mods som då. Ofrid är en bra beskrivning på vad jag
känner på vägen hem.
Tjänsten är
så vitt jag förstår inte heller knuten till någon församling (som medlemmar
eller anställda), utan samlar en handfull eller två med anhängare i sitt eget
hem. Dessutom så handlar det antagligen (min uppfattning) om något slags
överdrivet behov av erkännande. Ungefär som om pojk/flickdrömmen om kändisskap
inte gått i uppfyllelse och därför så försöker man krampaktigt pressa fram
något slags kändisskap eller erkännande av exklusivitet, ett omättat behov av
att stå i rampljuset. Eller är det ett utslag av lathet? Att man vet att man
inte klarar av ett ”vanligt” arbete med fasta tider, krav på prestation eller
konsten att underordna sig.
Detta att
tjänsten inte vill eller kan underordna sig en pastor/församling är bara det en
varningsklocka. Jag säger inte att det är förbjudet att inte vara medlem eller
att inte delta aktivt i ett församlingsarbete. Men när en så kallad
”tjänstegåva” ser sig själv som för stor eller exklusiv att stå med i en
församling då ringer nästa varningsklocka.
Den andra
tjänsten uppträder oftast som ett par där de enligt ett (till synes) välregisserat
agerande samarbetar för att bygga upp rätt stämning. Oavsett vem av de två som
skall vara huvudtalare så brukar den andre/andra inleda predikan eller mötet
med att berömma den andre/andra parten som smord och mäktigt använd av Gud. Ofta
betonas hur ”profetisk”, smord samt använd den andra parten är av Gud. Den ena
halvan försöker hela tiden få upp både fart och tonläge. Ofta, ofta får
mötesdeltagarna att de måste engagera sig mer, be mer eller intensivare,
innerligare, mer helhjärtat osv. Den andra halvan anlägger en lugnande och
moderlig/faderlig ton. Jag skulle dessutom vilja jämföra tjänsten med det man
brukar kalla för bil eller hästhandlare/skojare. Framför allt den halvan som spelar
an på de moderlig/faderliga tongångarna. Det hysteriska mötesupplägget och
tongångarna ger en viss och ibland stark olustkänsla liknande den så kallade
pytonkänslan jag nämner i samband med den föregående tjänsten. Detta då
tjänsten jag beskriver ofta försöker ”piska upp” stämningen till extasnivå
eller som jag upplever det, en hysterisk nivå.
Denna tjänst
försöker dra nytta av kombinationen av de två personligheterna. Och som jag
nämnt det verkar alltid vara allt för välregisserat och välorganiserat. Då de
ofta uppträder tillsammans med den föregående tjänsten så ger det samma
beskrivning av hur möten upplevs eller blir. Man drar sig inte för att framhäva
sin starka profetiska tjänst och smörjelse. Man talar gärna om hur Gud hela
tiden sedan deras begynnande tjänst för Gud har blivit ekonomiskt välsignade.
Deras offertal när de besöker olika kyrkor/församlingar lovar alltid ”guld och
gröna skogar” när eller om man ger till deras tjänst eller kampanjer. Gud
kommer ”alltid” att välsigna dig om du ger mycket pengar till denna tjänst,
alltid och mycket. Den som tycker att man talar för mycket om pengar på Livets
Ord skulle lyssna till denna tjänst innan man klagar på Livets Ord och andra
trosförsamlingar. Man har haft ett visst samröre eller snarare sagt att man har
velat ha ett samarbete med trosrörelsen, men har på senare år allt mer
distanserat sig (kanske tvingats) bort från densamma.
Även hos
denna tjänst kommer tanken till mig att det är ett pojk/flickdrömmar om
kändisskap och rampljus som inte blivit uppfyllda, då måste man ”pressa” fram
denna typ av bekräftelse. I båda fallen kan det också vara så att dessa ”var”
eller ”blev” kallade av Gud, men när man inte erkänns som ”guds gåva till
mänskligheten” och de stora plattformarna, talarstolarna och kyrkorna inte
erkänner dessa tjänsters storhet (inbillad), då måste man ta till drastiska
metoder.
Jag är
medveten om att detta inlägg blev längre än jag tänkt. Detta trots att jag hade
fler saker jag skulle vilja ta med. Jag bryter därför medvetet min varning
eller kritik av dessa tjänster här oavsett om det upplevs som rumphugget eller ofullständigt.
Försöker jag
slå ner modet på den som känner sig kallad till förbönstjänst eller som tror
sig vara kallad till profetisk tjänst. Min förhoppning är den motsatta. 1:a
Korintierbrevet 12 talar om profetens tjänst eller profetians gåva I
FÖRSAMLINGEN. Som förebedjare kan man dessutom fungera i vardagen under sina
stunder av ensamhet. Någon kanske vill sitta hemma, någon tar en promenad med
hunden, någon har bilen som bönekammare. Förebedjaren kan alltid hitta en plats
i såväl församlingsgemenskapen som i ensamheten att fungera. Profetisk tjänst
kräver alltid någon slags samling, allt från en till tusentals personer. Om
inte så blir hunden eller soffkuddarna ”sönderprofeterade” och den som
profetian gäller får aldrig ta del av den. Jag upplever själv att Gud har lagt
bön och förbön speciellt på mitt hjärta eller om man så vill ”kallat mig” att
vara en förebedjare. Men därifrån är steget långt för mig att ”blåsa i trumpet”
och att se mig själv som något av det mest fantastiska som hänt de senaste tio,
tjugo eller hundra åren inom svensk kristenhet.
Gud Välsigne
Dig, Gideon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar